Det går lång tid mellan mina blogginlägg. Jag lovar att det inte återspeglar tiden mellan mina träningar. Inte heller är det så att träningen har gått dåligt.
Tvärtom känns det nu som jag ligger i en bra fas med min träning. Det känns som att jag har blivit bättre. Och att kunna se detta är något som jag anser är viktigt. Jag är ingen certifierad idrottspsykolog, men jag har upplevt mycket motgång i min träning när det inte fungerar fysiskt eller psykiskt eller kanske både och, och vill dela med mig av lite tankar nu.
För att kunna utvecklas måste man vara självkritisk och hela tiden se på sig själv objektivt och analysera vad man kan göra för att bli bättre eller se till vad man behöver träna mer på. Man får inte vara nöjd med sin egen utveckling, man måste hela tiden sträva efter mer.
Men tänk om man lever med karateträningen kanske i tjugo till kanske femtio år av sitt liv. Detta är inte alls omöjligt utan snarare vanligare ju högre upp i graderna man kommer. Om man under hela denna tid endast fokuserar på det som är dåligt, det som inte är så bra, det som måste förbättras, det som är svagt, det som alla andra är mycket bättre på, det som man inte har tränat så mycket på och så vidare så vill jag mena att detta kan vara destruktivt. Man kan inte bara fokusera på det negativa. För då kommer dessa år inte anses vara särskilt bra spenderade. Jag tror att man kommer bli ganska förstörd.
Att kunna se när man är bra och när man faktiskt börjar få ordning på sin teknik är nog minst lika viktigt som att hela tiden ha kvar tanken i bakhuvudet att tekniken behöver tränas ytterligare. En del av utvecklingen är också att kunna se och veta när man gör något bra och då faktiskt ta fasta på det. Och varför inte glädjas åt det? Jag är glad över min träning just nu. Saker och ting hamnar på sin rätta plats och teknikerna känns mer naturliga. För det vana ögat så går det självklart att se att mycket behöver tränas fortfarande. Men för mig känns det just nu som att jag faktiskt börjar förstå att mycket av det jag gör faktiskt går bra. För tillfället.
Det viktiga är bara att man håller huvudet så pass kallt att man faktisk lyckas skilja på när man har lyckats göra något bra med karatekvalité jämfört med att tro att man har gjort detsamma. Jag antar att jag inte behöver utveckla ytterligare hur det går med utvecklingen om man hela tiden tror att man gör rätt när man egentligen inte gör det?
Alla kan göra rätt efter ett tag. Och när det faktiskt inträffar skall man inte vifta bort det utan ta vara på det, uppskatta sig själv, glädjas åt det och faktiskt tycka att man är duktig. För riktig karate är svårt att göra rätt. Och man har lagt ner många träningstimmar för att få denna känsla. Den lilla stunden skall man tillvarata och inse att man faktiskt kan lyckas med att klara av komplicerade rörelser med de rätta kvalitéerna. Inte minst skall man försöka fortplanta detta utförande i alla sina tekniker så att det blir samma fina och bra känsla på allt man presterar.
Jag försöker hela tiden att tro att jag kan klara av något, jag måste bara träna lite mer på det. Just nu känns det som sagt bra, och det är en känsla jag skall försöka hålla uppe så länge som möjligt till dess att nästa problem dyker upp.
Avslutningsvis denna gång väljer jag att citera Ozzy Osbourne som faktiskt säger kloka ord ibland: