Här märker jag att jag ligger långt bakom de andra bloggarna på hemsidan. Ska försöka att jämna ut detta lite grann. J

 

Sist angav jag att jag skulle spana vidare. Jag tror bara att jag inte hade det riktigt klart vart jag skulle spana. Med risk för att folk tycker man är inåtvänd får jag väl spana på mig själv så länge.

 

En sak som jag har kommit till insikt med under min träning är förståelsen för saker och ting. Inte så att jag kan eller förstår mycket, utan mera processen om det. Det finns inga dumma frågor, om man inte frågar lär man sig inte. Är det inte så att den tänkande människan ställer frågor? Men det finns även en annan aspekt. Det kan vara så att man frågar om vilken färg som huset skall ha innan man ens har byggt färdigt husets stöttespelare. Man måste liksom inse vilken fråga som man skall ställa vid vilket tillfälle för att lära sig så mycket som möjligt. Annars kanske det blir så att man fokuserar på fel saker.

 

Jag får inte skynda mig fram för fort. Se bara till att träna, träna och träna ännu mer. Allting behöver inte få en förklaring direkt. När jag lär mig en teknik och min tränare säger att den skall se ut på ett visst sätt, så är det bara så. Efter ett tag kommer insikten att komma av sig själv till mig, och jag kommer då att tycka att det är självklart att tekniken skall vara på det sättet. Och den lärdomen tror jag är mycket mer värd än att jag få svar på en fråga muntligen om varför mitt knä skall ha en viss position eller varför foten skall ha en viss vinkel.

 

Förståelse, ett ord vars innebörd är väldigt viktig. Jag har insett att den kommer allteftersom. Hur kommer jag dit? Jo genom att titta och försöka härma så gått det går. Många frågor kommer att besvaras på vägen, man behöver inte ställa dem, de kommer att besvaras genom träningen.

 

Titta på när huset byggs upp från grunden. Se hur det växer fram och hur olika delar kopplas samman. Olika saker görs i olika etapper. Jag som inte vet ett dugg om husbygge, skulle nog lära mig en hel del om hur det går till bara av att sitta och titta på och se hur huset byggs upp. Och nog skulle de flesta av mina frågor besvaras?

 

Det har, både under träning samt i olika böcker blivit fint förklarat på följande sätt (eller åtminstone liknande sätt): Titta noga på hur jag skall göra, härma det jag skall göra, repetera detta under en väldigt lång tid och till slut bli så fri i tekniken att den är min egen. Den är inte längre något kryptiskt utanför mig som jag inte förstår, utan något som är jag. Detta är målet som sätts upp.

 

Jag kan lova att åtminstone inte jag tycker att detta är någon lätt sak att göra. Men att följa detta är faktiskt nyckeln tror jag för att kunna komma långt. Det har åtminstone hjälpt mig, och hjälper mig fortfarande i min träning för att kunna gradera mig till sandan. Vissa saker kan jag känna mig lite mer fri i, medan andra saker skiter sig så fort jag gör ett felsteg och liksom försöker på något annat än det som jag har lärt mig hur det skall vara. Då inser jag direkt att det bara är att gå tillbaka till repetitionsstadiet.

 

Och då har vi det som jag syftade till tidigare. Istället för att fråga om något som jag egentligen vet hur det skall vara så har min egen träning gett mig svaret. Tekniken har till exempel skitit sig för att jag inte hade mitt knä i rätt position eller foten i rätt vinkel. Jag har alltså kommit till en egen insikt om varför tekniken ser ut som den gör vilket tidigare bara var en rörelse som jag härmade. Förhoppningsvis kommer detta att få mig till att inte göra om det felet. Den insikten tror jag att jag lär mig mer på jämfört med att få det förklarat för mig varför det skall vara på ett visst sätt.

 

Däremot måste man skilja på när jag gör felsteget. Om det är så att jag gör felsteget när jag är på repetitionsstadiet är det oerhört viktigt att jag faktiskt får tillrättavisning. Annars lär jag ju in fel rörelse och kommer aldrig att få en förståelse. Eller rättare sagt att jag faktiskt är så duktig själv att jag frågar om det jag inte förstår. Sen när jag förstår så är det bara att sätta igång med repetitionen igen.

 

Och när är jag duktig? Jo när jag inser att mitt härmande skiljer sig från det som en gång blev demonstrerat för mig hur det egentligen skulle utföras. Men om jag inbillar mig att mitt hus stöttespelare är solida och jag fokuserar på min fasads färg så kommer jag med säkerhet att få ett hus som knakar och sätter sig och inte blir som jag kanske en gång önskade.

 

Att kunna upptäcka denna skillnad i repetitionen är det som hela tiden driver på utvecklingen av mig själv. Att kunna se mitt eget utförande med konstruktiv självkritik och hela tiden försöka att ändra på detta felaktiga är det som gör repeterandet värdefullt. Insikten eller förståelsen växer fram genom detta.

 

Sen när stöttespelarna har blivit tillräckligt (notera kursiveringen då det alltid kan bli bättre) är det dags att se vad som skall byggas härnäst.

 

/Sammy