Hej på er!

Det är Doktor Svensson här, som sänder några rader ifrån Japan. Jag tänkte skriva lite inlägg här ibland under min tid i Japan, där fokus såklart är på karate. Det finns ju dock mer att säga om Japan och hur det är att vistas här än karate och den inblicken skildrar jag i en annan blogg, som jag startade första gången jag var i Japan (mars-juni 2006). Där kan ni om ni har lust ta del av mina iakttagelser och funderingar. Länken dit är:

http://harald-in-japan.blogspot.com/

Men åter till karaten. Jag och min sambo Erina och vår dotter Ylva bor förnärvarande hos Erinas föräldrar i "länet " Gunma, närmare bestämt i staden Shimonita. Gunma ligger nordväst om Tokyo och just nu är det s.k. "akibare", d v s indian summer (läs sensommar), idag har det t e x varit 25 grader varmt med sol, helt otroligt. Jag lider med er i kalla norden, men å andra sidan har ni ju förstklassig karateundervisning i form av Björn, så det går ingen nöd på er.

Hur är det då med min karateutövning här kan man fråga sig? Jo, jag har hittills hunnit besöka två dojos i Shimonita, dessvärre har det varit andra (sub)stilar i bägge fallen, men bägge fallen har varit en erfarenhet rikare för mig. Den som förmedlat dessa kontakter till dojona är Erinas morbror, Eichan, som är en riktigt trevlig prick. Vi är födda på samma datum så vi kanske har särskild koppling till varandra i kosmos!

Hursomhelst, för två dagar sedan besökte vi/jag Suda-san, 7:e dan. Om jag förstod det hela rätt så utövar han shotokan, men i en annan substil än vad vi gör. Dessvärre vet jag inte i vilken stil då han inte pratade ett ord engelska, detta försvårade det hela samt det faktum att denne lille, åldriga japan hade ett bistert uttryck så det kändes inte som rätt timing att fråga honom en massa saker, han hade en aura av respekt omkring sig helt enkelt. När vi kom dit för att träna, så visade det sig att det var helgdag så ingen utom jag var där och Suda-san (samt Erina och Eichan).

Väl inne i dojon så såg jag av en händelse ett fotoalbum liggandes på ett bord. Jag började titta i det medan Suda-san talade med Eichan. Var ser jag inte i albumet om ett foto på Suda-san och vår allas Ted Hedlund samt en bild på Suda-san och Leslie, alla iförda domarkostymer. Kul, mitt på "landsbygden" i Japan i en liten dojo så får man se Ted och Leslie, världen kan vara bra liten ibland.

Då ingen utom oss var där, så blev det med andra ord en privat "mönstring" av mina karatetekniker av Suda-san. Så plötsligt stod jag själv mitt inne i dojon framför denna lille "yoda"-typ. Så det var bara att gå ned i ställning och köra tekniker fram och tillbaka medan han tillrättavisade mig med korta fraser på japanska och samt korrigeringar av min ställning. Jag kände mig lite som Conan Barbaren, om ni har sett den filmen (finns flera tror jag), men i en av dem så lär sig Conan att använda svärd i strid, då har han en liten mager "mästare" som korrigerar honom, lite av den stilen kändes det som .

Hursomhelst, han var riktig trevlig visade det sig, och han gick med på att det togs en bild på oss. Han har tydligen 8:e dan i en annan stil om jag förstod det rätt (det skall vara det stora diplomet).

Här är bilden på oss (och diplomen):

Notera det coola faktum att han har färgat håret svart. 75 år gammal är han, och har tränat karate i hela 60 år, respect. Han hade inga framtänder, samtliga hade slagits ut under sammandrabbningar mot motståndare på karatemattan. När de körde kumite har de magskydd och hjälm med visir. Jag frågade om jag kunde träna hos honom, men han avböjde artigt då de körde en annan stil och jag inte hade rätt utrustning, men frågar ni mig tror jag han var rädd att jag skulle köra över hans elver med min fint-mawashigeri....  Hursolmhelst, det var en upplevelse att träffa honom, och träna en kort stund för honom.

Då jag träffat äldre personer (japaner och andra folkslag) som tränat karate länge tycker jag mig se en stark karaktär och vänlighet hos dessa personer (om än dolt under lager av respekt och en tillsynes "hård" framtoning), och Suda-san var inget undantag.

Nåväl, nog om Suda-san, över till Sato-san, 5:e dan i stilen "Goju" (gojuro?). Vi fick tips om denna dojo via Suda-san, men han förvarnade oss om att det mest var småbarn som tränade där, och mycket riktigt så var fallet. Det var en fin dojo, med bra belysning och skön matta men det faktum att det enbart var småbarn där fick mig att avböja träning där, till en början. Jag tror jag skulle ha känt mig ungefär som Cramer i tv-serien Seinfelt, där Cramer börjar träna karate och stolt förmedlar att han är bäst i klassen, sedan när Elaine besöker dojon så är det Cramer och ett gäng 9-åringar som han fightas mot. Men Sato-san var mkt trevlig och han erbjöd sig att träna mig perosnligen en timme innan vanliga undervisningen börjar, samt att jag fick obegränsad tillgång till dojon. Det är inget lås där, enbart en skjutdörr så det är ju perfekt att kunna köra t ex kata under min tid i Shimonita.

När vi besökte deras dojo tog jag lite bilder och filmer, som visas nedan.  Jag har en film på en 10-åring som gör Empi bra... Han syns längs till vänster på bilden, den kortaste av dem. Han hade fått ngn slags utmärkelse i Gunma för att han är så ung och så duktig, imponerande. Nedan visas två bilder och filmen med grabben som gör Empi. Enjoy!

Bild 1: Uppvärmingen.

Bild 2: Unga svartbälten i träning.

Film: 10-åring som gör Empi.

Ok, detta var allt för denna gången. Må gott och träna bra!

mvh

Harald