Ja jag är ju ingen bloggare…

 

Japp, precis på det sättet skall man ju börja sin inledning när man skall hålla tal eller liknande, eller hur? Kanske inte. Men det skall erkännas att jag inte har bloggat förut och formerna under vilka jag fick detta åtagande är högst tvivelaktiga. Men försöka duger (ibland) och det kanske kommer att bli folk som läser detta till och med.

 

Året var 1994 när jag började träna, och jag har inte haft något uppehåll. Shodan lyckades jag gradera mig till år 2000, så det kanske är därifrån som jag egentligen borde räkna.

 

För visst är det så att allt innan det svarta bältet bara är en förberedelse för den riktiga träningen och att den ordentliga träningen inte börjar innan första svartbältesgraderingen? Kanske, det kan vara både ja och nej.

 

Ja för att du först då blir införstådd med hur mycket du faktiskt har kvar att lära dig och kanske önskar att du hade lagt mer tid på en bättre grundträning. Det är nu som du får börja slipa på allting som du kan för att göra det bättre då kraven på dig genast har blivit högre.

 

Och nej för att jag (nu blir det mitt perspektiv) har, om jag skall vara helt ärlig, alltid tyckt om karate. Det har inte alltid varit roligt, men däremot en vilja hos mig att hela tiden vilja lära mig mera. Så den riktiga träningen satte alltså igång när jag första gången i vitt bälte, eller kanske helt utan gi till och med, klev in i dojon.

 

Det finns med största sannolikhet fler aspekter, synvinklar och tyckanden i den frågan. Jag vet bara att det är så väldigt svårt att lyckas i den här verksamheten om man inte hela tiden gör sitt yttersta, ser på sig själv med självkritik och inte hela tiden tror att man gör rätt. Det är en av de finaste sakerna med karate anser jag. Nämligen att om man som utövare hela tiden jobbar efter sina personliga förutsättningar och gör sitt bästa så kommer det att gå ganska så bra. Att man aldrig skall ge sig, hela tiden försöka att göra bättre och bättre och hela tiden överträffa sig själv. För vissa tar det dock längre tid än för andra medan en del kan lära sig saker väldigt snabbt.

 

Jag önskar att jag kunde lära mig karate snabbare än vad jag gör nu. Men men, att skriva lite här kanske hjälper.

 

Ganska snabbt finner man dock att bli fullärd är en omöjlighet. Det är bara att fortsätta. Och det tänker jag göra. Dels på träningen i dojon, men också här på bloggen.

 

Vilket i och för sig förutsätter att jag inte blir utkastad av webmaster… Sammy Bergman heter jag och är 27 år. På hemsidan lyckades jag läsa att jag är ny bloggare och ska presentera mina spaningar på vägen mot Sandan. Jag skall försöka träna, spana lite och sen återkomma.

 

Ha det så bäst till dess,

 

/Sammy