I och med att svårmodet sköljer över den kalla nord i samband med novembers regn och rusk, så tänkte jag att ni är i behov av lite "Nippon Update" over seas från självaste Dooooktor Svensson!

Jag har börjar träna hos Sato-san. Imorgon blir det ett personligt pass med endast jag och hans dotter och Sato-san själv. Jäkligt snällt av honom, vi börjar klockan 18:00 och kör en timme innan han leder träningen med "junior league". Jag lyckades få Erina att förklara för honom att jag vill jobba med min snabbhet och kime, ni vet inga spända axlar, avslappnad sedan total muskelspänning i en nanosekund etc. You know the drill, så det blir intressant imorgon att få rättningar och tips på detta område. Jag har ju ett förnämligt upplägg att även kunna träna själv, vilket jag gjorde idag. Dojon ligger previs bredvis en flod, så när man tar en paus och sitter där och svettas kan man höra vattnet forsla fram bland stenarna, inte illa kan jag säga.

Nedan visas två bilder, en hur dojon ser ut och en på floden. Bara så att ni får en uppfattning om vad vi pratar om. Studera bilderna så ses vi nedanför med mer text!

Bild 1: Sato-sans dojo.

Bild 2: Floden utanför dojon.

Jag och Erina har varit där en gång innan dess. Jag hade tänkte träna själv, men eftersom det var första gången jag skulle komma dit själv så ringde Erina och förvarnade om vår ankomst, hör till lite hyfs så att säga. Jag hade på känn att Sato-san skulle dyka ned. Men jag hade fel, inte bara Sato-san kom ned utan hela familjen med fru, två döttrar och hund. Hunden hade för övrigt 10:e dan i kaxighet. Respect. Det är en trevlig familj, jag tror hela familjen tränar eller har tränat karate. Frugan hans var med på noterna när jag vilt gestikulerande försökte förklara kime och avslappning, ja det vill säga hon nickade leende i alla fall. Den ena dottern skall gifta sig med en amerikan snart, och inom kort flyttar hon till Amerika för nya äventyr. Jag önskar henne lycka till. Erina vet vad det innebär att lämna sitt hemland med jobb, språk, vänner och kultur, inte så lätt alla gånger.
 

Nedan visas gruppfoto på mig och Sato-sans familj:

Tjejen bredvid mig ville också träna så vi körde lite kumite bland annat. Jag visade nagashi-suki från början med ryck i höften och avslutande bortknuff för att visa attityd, med resultatet att jag knuffade lite hårt kanske så att hon landade i backen, dock ingen skada skedd men Sato-san brast ut i ett "control!".

Jag lade märke till att de handskar de använder har tumskydd, har inte sett det förut tror jag, men kanske är vanligt förekommande. Så här ser handsken ut, som för övrigt är av märket Mizuno som även tillverkar golfprylar bland annat har jag för mig:

Hans dotter har Nidan och var duktig, bättre på kata än kumite vilket illustreras tydligt i filmen som visas längre ned i inlägget. Nedan visas en bild på mig och hans dotter efter avslutat träningspass:

Här kommer en film som visar hur Sato-sans dotter gör en fin kata som heter Seipai. Det var vackert att sitta på första parkett och få se den. Håll till godo!

När jag gick omkring och botaniserade i dojon fann jag bland annat en käpp, ett par nonchackas, fighting-hjälmar, magskydd och mkt mer. Jag blev så inspirerad av all denna prakt att jag drog på mig en hjälm i all hast. Sedan fann jag en tavla av självaste Funakoshi himself, så vad passar då bättre än att ta en bild på mig med denna hjälm och Herr Funakoshi. Bilden uttrycker attityd och ödmjukhet, från förr till nu med en touch av elegans:
 

Med denna konstnärsmening avslutar jag detta inlägg och önskar eder väl och kör hårt i dojon!

Dr Svensson från Shimonita-Gunma-Japan-Tellus-Universum

Det är Doktor Svensson här, som sänder några rader ifrån Japan. Jag tänkte skriva lite inlägg här ibland under min tid i Japan, där fokus såklart är på karate. Det finns ju dock mer att säga om Japan och hur det är att vistas här än karate och den inblicken skildrar jag i en annan blogg, som jag startade första gången jag var i Japan (mars-juni 2006). Där kan ni om ni har lust ta del av mina iakttagelser och funderingar. Länken dit är:

http://harald-in-japan.blogspot.com/

Men åter till karaten. Jag och min sambo Erina och vår dotter Ylva bor förnärvarande hos Erinas föräldrar i "länet " Gunma, närmare bestämt i staden Shimonita. Gunma ligger nordväst om Tokyo och just nu är det s.k. "akibare", d v s indian summer (läs sensommar), idag har det t e x varit 25 grader varmt med sol, helt otroligt. Jag lider med er i kalla norden, men å andra sidan har ni ju förstklassig karateundervisning i form av Björn, så det går ingen nöd på er.

Hur är det då med min karateutövning här kan man fråga sig? Jo, jag har hittills hunnit besöka två dojos i Shimonita, dessvärre har det varit andra (sub)stilar i bägge fallen, men bägge fallen har varit en erfarenhet rikare för mig. Den som förmedlat dessa kontakter till dojona är Erinas morbror, Eichan, som är en riktigt trevlig prick. Vi är födda på samma datum så vi kanske har särskild koppling till varandra i kosmos!

Hursomhelst, för två dagar sedan besökte vi/jag Suda-san, 7:e dan. Om jag förstod det hela rätt så utövar han shotokan, men i en annan substil än vad vi gör. Dessvärre vet jag inte i vilken stil då han inte pratade ett ord engelska, detta försvårade det hela samt det faktum att denne lille, åldriga japan hade ett bistert uttryck så det kändes inte som rätt timing att fråga honom en massa saker, han hade en aura av respekt omkring sig helt enkelt. När vi kom dit för att träna, så visade det sig att det var helgdag så ingen utom jag var där och Suda-san (samt Erina och Eichan).

Väl inne i dojon så såg jag av en händelse ett fotoalbum liggandes på ett bord. Jag började titta i det medan Suda-san talade med Eichan. Var ser jag inte i albumet om ett foto på Suda-san och vår allas Ted Hedlund samt en bild på Suda-san och Leslie, alla iförda domarkostymer. Kul, mitt på "landsbygden" i Japan i en liten dojo så får man se Ted och Leslie, världen kan vara bra liten ibland.

Då ingen utom oss var där, så blev det med andra ord en privat "mönstring" av mina karatetekniker av Suda-san. Så plötsligt stod jag själv mitt inne i dojon framför denna lille "yoda"-typ. Så det var bara att gå ned i ställning och köra tekniker fram och tillbaka medan han tillrättavisade mig med korta fraser på japanska och samt korrigeringar av min ställning. Jag kände mig lite som Conan Barbaren, om ni har sett den filmen (finns flera tror jag), men i en av dem så lär sig Conan att använda svärd i strid, då har han en liten mager "mästare" som korrigerar honom, lite av den stilen kändes det som .

Hursomhelst, han var riktig trevlig visade det sig, och han gick med på att det togs en bild på oss. Han har tydligen 8:e dan i en annan stil om jag förstod det rätt (det skall vara det stora diplomet).

Här är bilden på oss (och diplomen):

Notera det coola faktum att han har färgat håret svart. 75 år gammal är han, och har tränat karate i hela 60 år, respect. Han hade inga framtänder, samtliga hade slagits ut under sammandrabbningar mot motståndare på karatemattan. När de körde kumite har de magskydd och hjälm med visir. Jag frågade om jag kunde träna hos honom, men han avböjde artigt då de körde en annan stil och jag inte hade rätt utrustning, men frågar ni mig tror jag han var rädd att jag skulle köra över hans elver med min fint-mawashigeri....  Hursolmhelst, det var en upplevelse att träffa honom, och träna en kort stund för honom.

Då jag träffat äldre personer (japaner och andra folkslag) som tränat karate länge tycker jag mig se en stark karaktär och vänlighet hos dessa personer (om än dolt under lager av respekt och en tillsynes "hård" framtoning), och Suda-san var inget undantag.

Nåväl, nog om Suda-san, över till Sato-san, 5:e dan i stilen "Goju" (gojuro?). Vi fick tips om denna dojo via Suda-san, men han förvarnade oss om att det mest var småbarn som tränade där, och mycket riktigt så var fallet. Det var en fin dojo, med bra belysning och skön matta men det faktum att det enbart var småbarn där fick mig att avböja träning där, till en början. Jag tror jag skulle ha känt mig ungefär som Cramer i tv-serien Seinfelt, där Cramer börjar träna karate och stolt förmedlar att han är bäst i klassen, sedan när Elaine besöker dojon så är det Cramer och ett gäng 9-åringar som han fightas mot. Men Sato-san var mkt trevlig och han erbjöd sig att träna mig perosnligen en timme innan vanliga undervisningen börjar, samt att jag fick obegränsad tillgång till dojon. Det är inget lås där, enbart en skjutdörr så det är ju perfekt att kunna köra t ex kata under min tid i Shimonita.

När vi besökte deras dojo tog jag lite bilder och filmer, som visas nedan.  Jag har en film på en 10-åring som gör Empi bra... Han syns längs till vänster på bilden, den kortaste av dem. Han hade fått ngn slags utmärkelse i Gunma för att han är så ung och så duktig, imponerande. Nedan visas två bilder och filmen med grabben som gör Empi. Enjoy!

Bild 1: Uppvärmingen.

Bild 2: Unga svartbälten i träning.

Film: 10-åring som gör Empi.

Ok, detta var allt för denna gången. Må gott och träna bra!

mvh

Harald