Det kändes bra i princip hela veckans träningsläger och jag lyckades hålla borta större skador och slitage på kroppen. Träningsvärken fanns där men höll sig ändå på en acceptabel och hanterbar nivå.

När man själv är på plats så är det ju svårt att bedöma det man gör. I stort kändes det dock väldigt bra. Vissa sparkar kändes dock lite vingliga, men några åskådare som jag pratade med efteråt sade att det såg bra ut det också, så då får man väl tro på det. För första gången (vad jag vet) så sprang det omkring en kille (Meda) med kamera inne i dojon under graderingen och tog lite bilder och filmade lite, jag hoppas att jag får tillgång till det materialet så kan man själv se hur man presterade.

Som vid alla mina tidigare dan-gradeingar (hela två stycken) så stänger jag in mig i min lilla bubbla och bryr mig inte om någonting annat än mig själv. Jag blir lite okontaktbar för omvärlden. Istället för att se på de andras graderingar, minns jag att jag stod/satt och tittade ut genom fönstret samtidigt som jag stretchade lite lätt och var bekymrad över att det var ett sånt regnväder ute. Jag hade inte tagit med mig något paraply eller andra kläder än t-shirt och ett par knäbyxor. Sen med jämna mellanrum ropade graderarna upp oss och det var bara att springa dit och göra vad man blev tillsagd.

Men att jag är inne i min bubbla betyder inte att jag inte är medveten om vad som händer. Jag är tvärtom oerhört fokuserad och vet mycket väl att det är nu som det gäller och man får inte göra bort sig eller missa någonting. Viljan att prestera bra och klara sig är på topp. Det finns ingen i det rummet som kommer att ge mig mitt sandandiplom. Utan det är något som jag måste hämta själv. Något som jag måste ta för egen del genom att visa att jag är värdig den graden. Jag visste att jag kunde nå mitt sandan, jag visste att jag var tillräckligt tränad och hade tillräcklig kunskap, teknik och förmåga att prestera det som behövdes för att lyckas. Jag behövde bara visa upp det.

Men ibland blir känslorna, spänningen, tankarna och viljan för mycket. Det blev det även denna gång. Jag var taggad till tusen. Resultatet blev att en av mina ”medgraderare” som också skulle till sandan blev träffad ganska hårt i ansiktet, inte bara en gång utan två gånger utav mig när vi körde kumite mot varandra. Det var aldrig min vilja eller avsikt att skada någon eller få någon att blöda och känna smärta. Det är min förhoppning att denna person har eller åtminstone snart har återhämtat sig.

Jag fick en rejäl tillsägning första gången, ännu skarpare andra gången och dessutom en avslutande tillsägning efter utdelningen av den nya graden av Bura sensei. Så kan det gå ibland. Men resultatet blev att jag kom dit med ett nidan och åkte därifrån med ett sandan. Jag lyckades med att visa att jag var förtjänt av en högre grad. Det tycker jag är jätteroligt och jag är fortfarande glad över det. Innan jag lyckades ta mitt shodan, med andra ord när jag var ganska liten, så var min tanke att jag någon gång skulle ta sandan. Detta eftersom det normalt är det högsta som man kan ta i Sverige. Nu har jag kommit dit och det känns hur bra som helst.

Utan bra träning hade jag aldrig nått så här långt. Det är alltid individen som ytterst ansvarar för sin egen utveckling. Men till det behöver man en guide som säger vad man skall göra. Jag vill tacka Björn Grünstein för all stöd, support, råd, tips, handledning och vägledning jag fått för att komma hela vägen hit som då bland mycket annat innefattar all separat träning och tid som Björn har lagt ner på mig för att få mig i bättre form både fysiskt och mentalt.

Jag vill också tacka alla mina träningskompisar som har slagit, sparkat och svept mig under träningstimmarna så jag har kunnat lära mig något. Utan bra motstånd och träningspartners så är det väldigt svårt att lära sig något och kunna utvecklas. Även min familj och  vänner utanför träningen som har peppat mig vill jag tacka.

Sist men inte minst vill jag tacka min kära sambo Linda för att hon pressar mig till att gå upp och träna på gymmet klockan halv sju innan jobbet och på helgerna samt påminner mig om att det är dags att göra egenträning eftersom träningstimmarna i dojon inte räcker till om man vill bli duktig.

Vad siktar jag på nu? Jag har inget klart mål framför mig. Genom alla år har jag bara tränat. Jag ville bara bli lite bättre för varje vecka som gick. Då var jag nöjd. Att jag ville ta sandan var inget mål som jag tränade mot under alla år utan mer en tanke. Målet mot sandan ställdes på riktigt in för cirka 1,5 år sen, innan dess var det inget riktigt mål. Jag älskar min karateträning och hoppas att jag genom den skall kunna klara av fler trösklar och hinder som dyker upp på vägen i livet samt i karaten. Men det är en helt annan blogg.

/Sammy

Varje blogginlägg verkar börja med en ursäkt för att jag inte har skrivit. Men nu har jag faktiskt haft mycket att göra på livets privata sida som inte är karatedelen. Nog med det, nu går vi tillbaka till spanandet på väg till sandan.

En sak som man kan säga helt säkert är att jag under min ”karatekarriär” har tränat för lite kumite. På senare tid har jag lyckats lära mig en hel del om mig själv. Som många andra har jag märkt att det liksom inte fungerade. Det var inte rädslan för att få smällar längre som gjorde att det inte fungerade. Det hade jag förut. Men nu har jag blivit sparkad, slagen, svept och fälld ett otal gånger, och se, jag sitter här fortfarande och knappar på tangenterna. Den rädslan har minskats, inte försvunnit eftersom det då skulle innebära att jag var lite knäpp. Att vara (lite) rädd för att bli slagen är det som gör en alert och vaken. Men jag har lyckats lära mig att man kan tåla en smäll. Jag dog inte och blev inte heller skadad så länge som träningen skedde under kontrollerade former. Detta steg var viktigt för mig. När jag insåg detta vågade jag börja fightas.

Problemet var dock att tankarna hela tiden gick tvärtom. Istället för att tänka att jag skulle gå in med min teknik så blev det hela tiden bromsat i tanken. Någonstans tänkte en del av min hjärna att om jag gjorde på ett visst sätt så kunde han blockera på det sättet eller kontra mig på det sättet, om jag gjorde den här attacken så var den för långsam och han kommer att hinna undan. Det var hela tiden svagheten i tekniken som jag bromsades av. Att notera är att när jag skriver ”han” så kan det mycket väl vara en ”hon”, det finns väldigt många ”hon” som är väldigt mycket bättre än mig.

Men jag började jobba med det (och jobbar fortfarande med det). Istället för att tänka på det sätt som ovan är beskrivet vände jag på grejerna. Eller rättare sagt tog jag bort ett led eller lade till ett led i tänkandet.

Fokus lades på att tänka på att jag gör min teknik. Jag gör min teknik nu. Och den kommer att vara så bra, snabb, hård och överraskande att han inte kommer hinna reagera på den. Jag kommer att lyckas med min teknik jämfört med honom som kommer att misslyckas. Här tog jag alltså bort ledet som hela tiden bromsade mig. Tankarna som hela tiden såg till teknikens svagheter och att han skulle hinna göra något mot mig istället försvann. Det enda som fanns var jag, jag och jag tillsammans med min teknik. Jag var bäst på alla sätt, jag vann med mina tekniker.

Men detta gick ju inte alltid, de negativa tankarna kom ändå då och då. Okej, jag gör min teknik, han kommer att kunna blockera den, han kommer att kontra sin teknik på mig, jag kommer att misslyckas. Återigen behövde fokus då läggas på min teknik. Jag löste situationen ändå. Hjärnan jobbade på högvarv. Låt honom blockera och kontra, jag backade undan. Låt honom sticka iväg, jag jagade efter och träffade. Låt honom attackera mig, jag plockade hans kontring och gick in igen på honom. Här fanns det inte bara jag, jag och jag, utan även han. Men det var ändå alltid jag som avslutade det hela. I tanken vann jag alltid till slut. Om han kunde hitta en motrörelse till mina tekniker så kunde väl jag lika gärna göra det på hans tekniker och vinna, eller hur?

Dessa positiva tankar där jag såg mig själv som vinnare oavsett situation hjälpte mig mycket. Återigen så måste jag säga att jag inte är idrottspsykolog, men jag tror att detta kan hjälpa fler som känner sig låste i sin kumite. Försök att inte se bara problemen och vad som inte fungerar, försök att hitta lösningen på det istället.

Självklart har detta resulterat i att jag även fått en hel del (fler) smällar eftersom man vågade mer och presterade mer, jag menar, mina träningskamrater är ju inte direkt nybörjare i sin kumite. Man måste vara medveten om vad som händer, riskerna som finns och inte bara tro att löser sig genom att intala sig att man kommer lyckas med sin egen teknik. Men den totala nivån har höjts på det jag gör.

Som vanligt i sin träning när man lyckas kliva över en tröskel så går man runt och funderar på varför man inte gjorde så från början. Hoppas på att man fattar snabbare nästa gång och går vidare mot nästa tröskel.

Träningen i dojon är slut för terminen. Önskar er alla en trevlig sommar. Själv ska jag träna på gräsmattan i solen för att minimera risken att göra bort sig inför alla på graderingen. Men jag tror att det kommer att gå bra.

Eftersom detta inlägg har handlat om kumite vill jag avsluta detta med att citera ett par väl valda ord från Sensei Björn Grünstein som är väldigt slående:

”Man träffar alltid nya vänner på kumiteträningen”