Varje blogginlägg verkar börja med en ursäkt för att jag inte har skrivit. Men nu har jag faktiskt haft mycket att göra på livets privata sida som inte är karatedelen. Nog med det, nu går vi tillbaka till spanandet på väg till sandan.
En sak som man kan säga helt säkert är att jag under min ”karatekarriär” har tränat för lite kumite. På senare tid har jag lyckats lära mig en hel del om mig själv. Som många andra har jag märkt att det liksom inte fungerade. Det var inte rädslan för att få smällar längre som gjorde att det inte fungerade. Det hade jag förut. Men nu har jag blivit sparkad, slagen, svept och fälld ett otal gånger, och se, jag sitter här fortfarande och knappar på tangenterna. Den rädslan har minskats, inte försvunnit eftersom det då skulle innebära att jag var lite knäpp. Att vara (lite) rädd för att bli slagen är det som gör en alert och vaken. Men jag har lyckats lära mig att man kan tåla en smäll. Jag dog inte och blev inte heller skadad så länge som träningen skedde under kontrollerade former. Detta steg var viktigt för mig. När jag insåg detta vågade jag börja fightas.
Problemet var dock att tankarna hela tiden gick tvärtom. Istället för att tänka att jag skulle gå in med min teknik så blev det hela tiden bromsat i tanken. Någonstans tänkte en del av min hjärna att om jag gjorde på ett visst sätt så kunde han blockera på det sättet eller kontra mig på det sättet, om jag gjorde den här attacken så var den för långsam och han kommer att hinna undan. Det var hela tiden svagheten i tekniken som jag bromsades av. Att notera är att när jag skriver ”han” så kan det mycket väl vara en ”hon”, det finns väldigt många ”hon” som är väldigt mycket bättre än mig.
Men jag började jobba med det (och jobbar fortfarande med det). Istället för att tänka på det sätt som ovan är beskrivet vände jag på grejerna. Eller rättare sagt tog jag bort ett led eller lade till ett led i tänkandet.
Fokus lades på att tänka på att jag gör min teknik. Jag gör min teknik nu. Och den kommer att vara så bra, snabb, hård och överraskande att han inte kommer hinna reagera på den. Jag kommer att lyckas med min teknik jämfört med honom som kommer att misslyckas. Här tog jag alltså bort ledet som hela tiden bromsade mig. Tankarna som hela tiden såg till teknikens svagheter och att han skulle hinna göra något mot mig istället försvann. Det enda som fanns var jag, jag och jag tillsammans med min teknik. Jag var bäst på alla sätt, jag vann med mina tekniker.
Men detta gick ju inte alltid, de negativa tankarna kom ändå då och då. Okej, jag gör min teknik, han kommer att kunna blockera den, han kommer att kontra sin teknik på mig, jag kommer att misslyckas. Återigen behövde fokus då läggas på min teknik. Jag löste situationen ändå. Hjärnan jobbade på högvarv. Låt honom blockera och kontra, jag backade undan. Låt honom sticka iväg, jag jagade efter och träffade. Låt honom attackera mig, jag plockade hans kontring och gick in igen på honom. Här fanns det inte bara jag, jag och jag, utan även han. Men det var ändå alltid jag som avslutade det hela. I tanken vann jag alltid till slut. Om han kunde hitta en motrörelse till mina tekniker så kunde väl jag lika gärna göra det på hans tekniker och vinna, eller hur?
Dessa positiva tankar där jag såg mig själv som vinnare oavsett situation hjälpte mig mycket. Återigen så måste jag säga att jag inte är idrottspsykolog, men jag tror att detta kan hjälpa fler som känner sig låste i sin kumite. Försök att inte se bara problemen och vad som inte fungerar, försök att hitta lösningen på det istället.
Självklart har detta resulterat i att jag även fått en hel del (fler) smällar eftersom man vågade mer och presterade mer, jag menar, mina träningskamrater är ju inte direkt nybörjare i sin kumite. Man måste vara medveten om vad som händer, riskerna som finns och inte bara tro att löser sig genom att intala sig att man kommer lyckas med sin egen teknik. Men den totala nivån har höjts på det jag gör.
Som vanligt i sin träning när man lyckas kliva över en tröskel så går man runt och funderar på varför man inte gjorde så från början. Hoppas på att man fattar snabbare nästa gång och går vidare mot nästa tröskel.
Träningen i dojon är slut för terminen. Önskar er alla en trevlig sommar. Själv ska jag träna på gräsmattan i solen för att minimera risken att göra bort sig inför alla på graderingen. Men jag tror att det kommer att gå bra.
Eftersom detta inlägg har handlat om kumite vill jag avsluta detta med att citera ett par väl valda ord från Sensei Björn Grünstein som är väldigt slående:
”Man träffar alltid nya vänner på kumiteträningen”